Mångfald. Vad vore livet utan mångfald. Vi har alla längtat en lång tid på vårens mångfald i naturen. Och nu är den här. Trädens och buskarnas olika nyanser av grönt. Vad vore sommaren om det bara fanns talgoxar? Först blir vi så glada och fyllda av förhoppning när vi hör svanens läte. O, var det kanske en trana eller gäss som flög över oss. Och vi längtar efter Tofsvipan och Storspoven. Jag tror min favorit är Storspoven med sin långa näbb. När jag gick i 5 så var vi med vår magister och tittade på fåglar, tidigt på morgonen. En tidig morgon när daggen fortfarande ligger kvar på marken och man själv är nyvaken. Och så hör man det karaktäristiska ljudet av storspoven, och där får man se den. Stor och ståtlig med sin näbb. För mig är det både barndom och sommar, nästan lite mystik och fantasi. Och det är lätt att tänka på det gamla, lador och gräs som ska slås till hö för vinterns nödvändiga foder.
Och så tänker jag på igelkotten. Liksom svanarna så såg man dom aldrig här i Piteå när jag var barn. Och nu är de oss så kära. Man förundras över igelkotten, var dom bor och hur dom klarar sig med sina taggar. Och vi vet att taggarna inte hjälper dem ett dugg när vi kommer körandes med bilen. Men så höjer de upp sig på benen och springer fort över vägen. De har anpassat sig, för att klara sig här också.
Och så tar jag ordet mångfald i min mun igen och känner på det. Ett vackert ord. Det säger att vi behöver olikheter för att berika vår natur.
Men vi behöver också mångfald bland oss människor. Inte vill vi vara som alla andra. Eller måsta leva på samma sätt. Eller leva som som man alltid gjort. Jag tänker ibland på kvinnor som levde förr. Inte hade dom det alltid så lätt. Det fanns normer för hur kvinnorna skulle sköta hem och hushåll. Och den kvinna som försökte göra annorlunda blev inte sedd med blida ögon. Men även männen bar ju ett ok med att vara familjeförsörjare.
Och så tänker jag på dagens unga tjejer och killar. Aldrig att de skulle finna sig i att måsta vara som alla andra. Visst finns det en tid när de inget hellre vill än att passa in och både se ut och vara som andra. Men många vill snabbt leva sitt liv på sitt eget sätt. Idag 2013 borde det vara en självklarhet att alla får leva som de är ämnade att göra, att ha frihet. För tillsammans får vi ett gott och kreativt samhälle. Och ju fler som är på ett annat sätt, desto lättare är det att finna sin egen stil och sin egen väg i livet.
Mångfald behövs i naturen, där både växter och djur har en plats i livets kretsgång. Likadant är det bland oss människor. Vi behöver dem som kan stå upp för att de älskar, vi behöver dem med andra kulturer. Vi behöver dem med funktionshinder. Vi har alla ett egenvärde som människor. Men tillsammans så lär vi oss så mycket av varandra om vad det är att vara människa. Vi får vara små, svaga och med fel och brister. Men också stora och ta plats. För tillsammans blir vi till en underbar gemenskap.
Titta på sommarängen.
Blomman som utvecklas. Från fröet i marken som kom flygande med vinden, kanske långt ifrån. Får sol och vatten och näring. Utvecklas. Gror. Slår ut i alla sin prakt och blir vacker. I en del människors ögon ett ogräs som inte har något värde. Men i andras ögon något vackert. Blommar och sprider glädje. Genom fruktsättning skapas nytt hopp. Och ibland blir det annorlunda. Lupinerna som växer i dikena kan ena sommaren vara rosa och nästa år är det blåa lupiner.
Så tänker jag på Blombänk hemma, i början köper man växter. Och så kan man låta det fröså sig. Det blir spännande och levande, naturligt. Att få växa och bli det man vill.
Och så det unika i det lilla fröet som satts, glädjen i att se det växa. Den lilla och sköra växten kan med rätt hjälp få blomma ut i sin rätt och få ta plats och få mening.
Glöm inte bort det unika i livet, och bär med det i hjärtat.
Nu är våren här, med kraft, längtan och förväntan. Glädje och upprymdhet. Efter vinterns tunga månader
Och med det vill jag hälsa våren välkommen!